Nobelpriset ska enligt Alfred Nobels testamente tilldelas de personer som bidragit till ”mänsklighetens största nytta”. Därför är det inte så konstigt att Nobelmuséet och andra glömmer att berätta historien om pristagaren som utvecklade de kemiska vapen som idag används i krigets Syrien.

Kriget i Syrien har nu pågått i sex år och dagligen rapporteras om fruktansvärda krigshandlingar. Mer än 400.000 har dödats under konflikten (enligt FN sändebudet Staffan de Mistura) som präglas av oförsonligt och sekteriskiskt våld. En av alla de handlingar som rapporteras är användandet av kemiska vapen. I en FN-rapport från i höstas slås fast att man med säkerhet vet att både klorgas och senapsgas har använts av såväl IS som Assad-regimen (läs mer här). Vad få känner till är att mannen bakom dessa kemiska vapen tilldelats Nobelpriset i kemi.

Forskaren Fritz Haber fick priset 1918 för att ha lyckats framställa ammoniak, en nödvändig ingrediens i konstgödsel. Därför berättar Nobelmuséet om gödning och övergödning  i sitt faktablad om den prisade professorn. Dr Habers ägnade dock inte livsmedelsförsörjning så mycket intresse. Istället la han mycket tankemöde på hur man effektivt kan utrota andra människor med kemiska gaser. Han beskrev bland annat ingående hur sambandet ser ut mellan den tid som det tar att förgifta någon och den koncentration av en giftig gas som används. Formeln för detta samband kallas därför ”Habers lag”.

Redan under sin livstid var Fritz Habers intresse för kemiska vapen kontroversiellt. Fritz arbetade bland annat som chef för tyska krigsministeriets byrå för kemiska angelägenheter. En av hans främsta kritiker var hustrun, Clara Immerwahr Haber. Clara var en av de första kvinnorna i Tyskland som avlade en doktorsexamen i kemi och hade ett djupt engagemang i mänskliga rättigheter och jämställdhet. Kanske var en drivkraft att hon själv tvingats sluta med sin forskning efter det att hon fött parets enda son Hermann år 1902. Under första världskriget opponerade hon sig kraftigt mot sin mans arbete med giftgas, och kallade det en pervertering av vetenskapen. Den första dödliga insatsen av klorgas ägde rum 22 april 1915 vid den Belgiska staden Ypern. Morgonen efter segerfesten tog Clara sin makes tjänstevapen, gick ut i trädgården och sköt sig. Redan dagen efter hennes död återvände Fritz till fronten för att fortsätta utvecklingen av ännu effektivare gaser. Under sin karriär kom Fritz Haber även att utveckla senapsgas och Zyklon B.

Hur Vetenskapsakademin resonerade när man beslöt att ge Haber Nobelpris vet jag inte. Hans upptäckter kring ammoniak är avgörande för att klara produktionen av livsmedel. Samtidigt väcker historien frågor om god och ond kemi, om hur kvinnor i vetenskapens historien fått betala ett mycket högt pris i det fördolda, om forskningens roll i tider av krigshets och hur vi fortfarande idag inte vill se Nobelprisets ibland blodbesudlade historia.

Så här kommenterar Haber själv sin insats under kriget i en intervju i Svenska Dagbladet 31 maj 1920. Jag tycker man anar en blandning av förnekelse och ånger. ”Vi veteskapsmän har stått fjärran från allt det elände, som dragit över världen, från allt det som hemsökt oss under de senaste åren. Men icke desto mindre är det vi som kanske framförallt fått bära bördor. Vi har kvävts på sätt och vis, fått inrikta oss på områden, som inte varit våra egna, och fått ställa våra krafter i sådana krafters tjänst som vi visserligen förstått, men knappast kunnat uppskatta.”

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)